Alternativet till Wikipedia

Kategori: Psykologi Sida 1 av 5

Milgrams lydnadsexperiment

Milgrams lydnadsexperiment – enligt Wikipedia

Milgrams lydnadsexperiment eller Milgramexperimentet är en serie berömda socialpsykologiska experiment. Försöken avsåg att belysa och mäta försökspersoners benägenhet att lyda en auktoritet som instruerar försökspersonen att utföra handlingar som personen normalt inte skulle vilja utföra av samvetsskäl.

Denna text är hämtad från Wikipedia.

Försöket beskrevs första gången 1963 av Stanley Milgram, psykolog vid Yale University. 1974 publicerade han ytterligare en bok i ämnet, Obedience to Authority: An Experimental View.

Vid andra världskrigets slut överraskades många i västvärlden av hur till synes friska och socialt välanpassade människor kunde göra sig skyldiga till mord, tortyr och andra övergrepp mot civila under Förintelsen och liknande brott mot mänskligheten. Ett av Milgramexperimentets syften var att undersöka lydnad och auktoriteters inverkan på en försökspersons förmåga att skada en annan människa. Experimenten inleddes i juli 1961, tre månader efter att rättegången mot Adolf Eichmann inletts i Jerusalem. Experimentet utformades för att besvara frågan ”Kan det vara så att Eichmann och hans miljoner medbrottslingar bara lydde order? Borde vi kalla dem alla medbrottslingar?”

Efteråt skulle Milgram sammanfatta erfarenheterna:

De lagliga och filosofiska aspekterna av lydnad är enormt viktiga, men säger väldigt lite om hur människor faktiskt beter sig i en viss konkret situation. Jag utformade ett enkelt experiment vid Yale för att testa hur mycket smärta en vanlig medborgare skulle vara villig att åsamka en annan människa om en vetenskapsman gav ordern. Ren auktoritet ställdes emot försökspersonens [deltagarens] yttersta moraliska övertygelser om att inte skada andra, och, med offrets skrik av smärta fortfarande ringande i försökspersonens [deltagarens] öron, vann auktoriteten för det mesta. Vuxna människors extrema villighet att med alla medel tillmötesgå en auktoritär persons befallning utgör studiens viktigaste resultat och är det faktum som mest pockar på förklaring.

Metod

Försökspersoner rekryterades genom tidningsannonser och brev. Experimenten genomfördes i två intilliggande rum. Utsatt tid för experimenten var en timme, med betalning om 4,50 dollar oavsett om försökspersonen fullföljde experimentet eller inte. Samtliga deltagare var män, i åldern 20–50 år, med utbildningsbakgrund från sådana som inte fullföljt grundskola till sådana som innehade doktorsgrad.

En sträng och återhållen biologilärare spelade rollen som experimentledare, klädd i vit labb-rock. Offret spelades av en revisor med irländskt påbrå, speciellt tränad och förberedd för rollen.

Försökspersonen hade intrycket att han själv och offret var av samma status i försöket och att det inte var bestämt i förväg vilken av dem som skulle fylla vilken roll. När försöket inleddes berättade experimentledaren att de skulle testa effekten av straff på inlärning. Varsin papperslapp utdelades till offret och försökspersonen, och försökspersonen förleddes att tro att den ena lappen hade texten ”elev” och den andra ”lärare”, men i själva verket stod det ”lärare” på bägge – offret ljög och sade att det stod ”elev” på hans lapp. På så sätt undveks misstag i inledningen och den intet ont anande försökspersonen fick alltid rollen av lärare. I en variant av försöket anförtrodde offret inför försökspersonen innan försöket inleddes att han led av hjärtproblem.

Läraren, det vill säga försökspersonen, fick prova på en elektrisk chock om 45 volt, som prov på de chocker som eleven skulle utsättas för under försökets gång. Läraren fick sedan en lista med par av ord som han skulle lära eleven. Läraren läste först listan för eleven. Sedan läste han det första ordet i vardera par följt av fyra alternativ, av vilka eleven skulle välja ett genom att trycka på en knapp. Om svaret var fel utsatte läraren eleven för en elchock genom att trycka på en knapp. Styrkan i elchockerna ökades med varje felaktigt svar.

Försökspersonen trodde att varje felaktigt svar ledde till att eleven fick kraftiga elektriska stötar. I själva verket utdelades inga stötar alls. När eleven och läraren skiljts åt med en vägg, ordnade skådespelaren som spelade eleven en bandspelare med förinspelade ljud för de olika stötnivåerna. Allteftersom spänningen i stötarna ökades, klagade eleven alltmer högljutt, bankade i väggen och nämnde sina hjärtproblem, för att sedan tystna och inte ge ifrån sig några fler svar eller klagomål.

Vid det laget ville många försökspersoner avbryta experimentet och kontrollera hur eleven mådde. När elchockerna sades vara 135 volt starka avbröt sig några försökspersoner och ifrågasatte experimentets syfte. Flera av dem fortsatte ännu längre efter att ha försäkrats om att de inte skulle hållas ansvariga. Några försökspersoner började skratta nervöst eller visa andra tecken på extrem stress när elevens smärtrop blev allt starkare. Om försökspersonen sade sig vilja avbryta experimentet övertalades han att fortsätta med, i tur och ordning, följande argument:

  1. Please continue (var snäll och fortsätt)
  2. The experiment requires that you continue (experimentet kräver att du fortsätter)
  3. It is absolutely essential that you continue (det är av yttersta vikt att du fortsätter)
  4. You have no other choice, you must go on (du har inget val, du måste fortsätta)

Om försökspersonen trots detta ville avbryta efter alla fyra övertalningsargumenten avbröts experimentet. Annars avbröts det när försökspersonen utdelat den maximala chocken, 450 volt, tre gånger i följd.

Resultat

I en undersökning innan experimenten genomfördes, svarade psykologistudenter vid Yale genomgående att en mycket liten andel sadister – omkring 1,2 % – skulle vara beredda att utdela den maximala elchocken. Även Milgrams kollegor var övertygade om att mycket få försökspersoner skulle vara villiga att gå längre än till en stark stöt.

I den första försöksserien utdelade 65 % av deltagarna (26 av 40) experimentets maximala stöt, 450 volt, även om många var mycket illa till mods och visade tydliga stressymptom. Samtliga avbröt försöket vid något tillfälle och ifrågasatte experimentet. Vissa lovade att inte ta emot betalningen för sin medverkan. Samtliga deltagare fortsatte utdelningen av stötar åtminstone förbi 300-voltsnivån. Senare upprepningar av försöket eller varianter av det, av Milgram och av kollegor världen runt, har givit liknande resultat.

I en separat iakttagelse anmärkte Philip Zimbardo (mannen bakom the Stanford prison experiment), efter att ha undersökt saken i Milgrams anteckningar och efter att ha intervjuat denne, att inte en enda av de försökspersoner som vägrat utdela den slutliga maximala stöten insisterat på att försöket i sig skulle avbrytas, ingen av dem hade heller lämnat rummet utan tillåtelse för att kontrollera hur eleven mådde.

Milgram färdigställde en dokumentärfilm om försöket och resultaten, Obedience (lydnad). Han gjorde också ytterligare fem filmer om andra ämnen inom socialpsykologi, vissa med näraliggande ämnen.

Resultat och debatt

Den extrema känslostress experimentet framkallade hos de deltagande väckte frågor om etik inom vetenskapliga experiment. I efterhand skulle 84 % av de tidigare deltagare som tillfrågats ha uttryckt att de var glada eller mycket glada över att ha deltagit, medan 15 % valde ett neutralt alternativ (92 % av de tidigare deltagarna svarade på enkäten). Flera skrev och tackade, och Milgram fick många gånger av tidigare deltagare erbjudanden om hjälp och ansökningar om att sluta sig till hans stab.

Försökspersonerna fick ingen riktig information efter försöket, och intervjuer i efterhand tyder på att många fortfarande inte förstått försökets innebörd när de lämnat det.

Kritik mot försökets formulering – att se om ”vanliga amerikaner” kunde fås att utföra samma grymheter som många tyskar gjort under nazi-regimen – fanns också, och en av de tidiga funktionärerna lämnade gruppen.

Litteratur

  • Milgram, Stanley (1975). Lydnad och auktoritet: [experimentsituationer, resultat och utvärdering]. W & W-serien, 0509-5069 ; 399. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Libris 7279994. ISBN 91-46-12464-0

Relaterat

Externa länkar

Amish

Amishsekten grundades 1693-1697 av Jakob Ammann i gränstrakterna mellan Holland, Tyskland och Belgien. Amman införde regler där man tog avstånd från människor som inte tillhörde Amishsekten. Han införde fottvättning före gudstjänsten och enkelhet i kläder och livsföring. Dessa regler gäller fortfarande idag. Sekten kallas för amish, eller ammoniter på svenska.

Idag finns över 200 000 amish i USA. 75 procent av dessa lever i Pennsylvania, Ohio och Indiana.

De första amish invandrade till Pennsylvania under 1720-talet, och en andra invandring ägde rum under mitten av 1800-talet. Ett drygt tusental lever också i Ontario, Kanada.

Deras utvandring till Amerika berodde på att de ville finna frihet för sitt religionsutövande.

Amish är mest kända för sin konservatism beträffande kläder. De ser ut som 1700-talsmänniskor. Männen har långbyxor, ibland med lucka i stället för gylf, hängslen, rock eller jacka utan slag samt bredbrättad hatt. Männen bär mörka kläder och har långa skägg. Fram till bröllopet rakar männen sig dagligen, efter det ska de ha helskägg för att respekteras. Kvinnorna bär ankellånga kjolar, förkläde samt hätta över håret. Barnen börjar bära vuxenkläder vid fyraårsåldern.

Amish tar avstånd från alla moderna hjälpmedel och kläder. Amish får inte äga bilar eller traktorer, och det är också förbjudet att ha telefon, radio, TV, dator och elektricitet.

Amish pratar fortfarande med samma tyska dialekt som de förde med sig över till Amerika under utvandraråren. Amish har egna så kallade ”enrumsskolor” där alla åldersgrupper blandas. Ingen går längre än åtta år i skolan eftersom mer inte behövs för att klara livet på farmen, enligt amish. I tonåren uppmuntras barnen att resa och se hur andra har det, sedan kan de välja om de vill bli vanliga medborgare eller Amish.

Deras jordbruksmetoder är idag detsamma som för 200 år sedan. De sår och skördar sina åkrar med hjälp av hästar i stället för traktorer. Deras gårdar är blomstrande jordbruk, trots att de är små. Amishgårdarna är lätta att känna igen tack vare sina väderkvarnar och vattenhjul.

Amishfolkets kontakt med omvärlden är en liten handel som de bedriver för att få pengar till vissa nödvändiga varor. Det är en handel som brukar omfatta försäljning av hembakat bröd och grönsaker från små stånd vid vägkanten.

En god amish tolkar sin Bibel bokstavligt, och religionen är deras livsstil. Den präglar hela deras liv, och inte bara på söndagarna som för många andra amerikaner. Bryter en vuxen amish mot någon viktig regel kan hon eller han bli ”shunned”, utfryst. Den uteslutne behandlas som luft och tilltalas inte. Skilsmässa leder till utfrysning.

Referens SO rummet

Alternativism

Alternativism har flera förklaringar. En psykologisk är
Konstruktiv alternativism.

Enligt psykologen George Kelly (1905-1967) är det viktigt att vi övar oss i alternativseende, för att få bästa möjliga sammanhang i vår verklighetsuppfattning och tolkning av det som vi tar del av och är med om.

Inom vetenskap är ett alternativistiskt tänkesätt nödvändigt för att utveckla kunskap. Något som framhållits av flera Nobelpristagare såsom den kinesiska forskaren Tu Youyou, för hennes upptäckter rörande en ny terapi mot malaria. [2]

– Det krävs forskare med ett alternativt tänkande för att söka nya möjligheter då det etablerade visar sig inte hålla måttet inom medicin när det gäller biverkningar, säkerhet och effektivitet.

Kreativitet är ett sätt att göra tankesprång som tillåter alternativa lösningar även inom vetenskap. [3]
Kreativitet är även förutsättningarna för skapande och utveckling inom kultur, konst, reklam och berättande.[4]

Kombinationen av vetenskap och kreativitet ligger bakom uppfinningar och samhällets utveckling. Psykologiska drivkrafter är nyfikenhet och vilja att se bakom hörnet.[5]

Komplikationer vid tolkning av begreppet

Alternativism skulle kunna uppfattas som motsatsen till fundamentalism men i själva verket kan man spåra en rigiditet även hos den alternativism som när den bestämt sig ser det konventionella etablerade som en motståndare istället för en möjlig samverkan. Det blir då en slags fundamentalistisk alternativism och i brist på bättre kan det vara värt att utreda detta som begrepp.

Möjlighet till olika perspektiv
Alternativism kan exempelvis utgöra valet av alternativ medicin och alternativa metoder. Den som har en öppen hållning kan se dessa som komplement till skolmedicin. En sådan inställning kan kallas holistisk då man använder olika möjliga perspektiv för att komma fram till en möjlig lämplig lösning.
Det alternativa tänkandet är vanligt även inom skolmedicin och på sjukhus som sägs ska hålla sig till vetenskap och beprövad erfarenhet men som kan behöva pröva helt nya vägar.
Anders Hernborg, distriktsläkare ifrågasätter begreppet ”vetenskap och beprövad erfarenhet”. Han säger att det alltid kommer att finnas ett »gap« där det saknas strikt vetenskapligt underlag för mycket av det läkarna gör.

Konflikt
På motsvarande sätt som vissa inom skolmedicin kan bekämpa komplementära lösningar kan då fundamentalistiska alternativister bekämpa skolmedicinen i sin helhet och kan ha ett fördomsfullt negativt förhållningssätt till sjukhus och dess personal. Därmed uppstår en fiendskap mellan alternativ och etablerat.

Fiendskap till alternativism från antihumanistiskt håll:
CSI ökänd för ett pseudoskeptiskt förhållningssätt kallar sökande efter alternativa metoder för Mystiska medicinska alternativ.

Här ingår även Quackwatch som formulera endast en sorts vetenskap och hävdar att genom den utestängs alternativ medicin. [6]

Det finns också risk för intolerans mellan livsåskådningar och trosföreställningar.
”Varning för Förbundet humanisterna” är en artikel av professor Peter Wahlgren vid juridiska institutionen, Stockholms universitet, publicerade på Dagens Juridik 2007-06-07  LÄNK

Källor

1) Urbandictionary Länk
2) Nobelpriset i fysiologi eller medicin år 2015 Pressmeddelande
3) Roberta Ness, The Creativity Crisis, Reinventing Science to Unleash Possibility LÄNK
4) Yannis Hadzigeorgiou et al, Thinking about Creativity in Science Education, Creative Education
2012. Vol.3, No.5, 603-611 LÄNK
5) Intelligensens kritiska massa,Cecilia Christner 2009-08-04, Forskning och framsteg LÄNK
6) Quackwatch

Sida 1 av 5

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén