Åsyftar en politiker (oftast riksdagspolitiker) som i egenskap av sitt höga ämbete formellt har mycket makt, men som i praktiken har reducerats till en maktlös statist i arbetet med att stifta lagar. En statist som bara gör vad denne blir tillsagd: att lydigt trycka på sin knapp vid voteringar i Sveriges Riksdag.

Politikerns avsaknad av reell makt beror bland annat på olika institutionaliserade belönings- och bestraffningsmekanismer utformade av partieliterna som skapat en kultur av blind lydnad. Även utformningen av hur lagstiftning går till samt styrkeförhållandena mellan partiledningen och en enskild ledamot bidrar till att enskilda ledamöters ställning är väldigt svag.

Bakgrund

Det tidigaste kända användandet i offentligheten kommer från Per Gahrton i en intervju med Proletären 1979 där han kommenterar sitt avhopp från Folkpartiet och riksdagen på följande sätt:

”Så som det fungerar idag, är det en total bluff, ett jävla skitsystem helt enkelt. Det har ingenting med demokrati att skaffa.
– Vi riksdagsmän är bara en samling knapptryckare, där ingen vågar ha någon egen åsikt. Vi är en skock får, som helt dirigeras av en politrukmaffia. Riksdagsdebatterna är jättelika skendebatter.
– Dom folkvalda bestämmer ingenting. Det gör sekreterare, handläggare och politrukmaffian, partiledningarna.”

Källa

Uttrycket ska även ha fått en viss spridning i samband med LO-ordföranden Stig Malms första maj-tal 1987. Malm använde uttrycket tillsammans med ”finansvalp”, dock i en annan mening, nämligen den att unga män inom finansbranschen tjänat stora pengar på finansiella transaktioner genom att trycka på knappar.

Knapptryckare populariserades på allvar och fick en större spridning i samband med Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet som släpptes 2011. Sedan 2011 har ordet används vid ett flertal tillfällen i massmedia då kända politiker och ledarskribenter använt det med samma betydelse som Gahrton och Pålsson.

Partiet Knapptryckarnas användning

Partiet Knapptryckarna kallar på sina sociala medier sig själva, sina medlemmar och sympatisörer för knapptryckare, vilket kan te sig lite underligt då partiet förespråkar total direktdemokrati och vill fasa ut den representativa demokratin.

Partiet är grundat 2021 och det är oklart om partiets val av namn är en ironisk gliring till dagens politikeretablissemang eller om det används enbart i bokstavlig mening.

Enligt partiet Knapptryckarnas egen definition är alltså en knapptryckare en person som förespråkar eller praktiserar total direktdemokrati.

Anne-Marie Pålssons bok Knapptryckarkompaniet

Bokens huvudsakliga tes är att 340 av Riksdagens 349 ledamöter helt saknar eller har väldigt liten möjlighet att påverka lagstiftningen eller representera det folk de är valda att representera. Makten är i praktiken helt och hållet centraliserad till partiorganisationerna och de innersta kretsarna kring partiledarna.

Författaren satt två mandatperioder i riksdagen, 2002–2006 och 2006–2010, för Moderaterna och bevittnade från insidan partiledarbytet från Bo Lundgren till Fredrik Reinfeldt.

Pålsson beskriver i boken med vilken lätthet Fredrik Reinfeldt lyckas genomföra en mängd radikala förändringar av partiets politik under omdaningen av partiet till ”Nya Moderaterna”. Pålsson tar även upp hur två stycken mycket impopulära lagar klubbas igenom, FRA-lagen och IPRED. Boken beskriver i detalj maktkoncentrationen till partiledarna och deras närmaste som gör den absoluta majoriteten av riksdagsledamöterna till lydiga knapptryckare.

Hur är en sådan maktkoncentration möjlig?

Nedan följer ett sammandrag av de viktigaste anledningarna:

  1. Författaren menar att ändringen av grundlagen skedde i en tid av optimism när folket hade mycket högt förtroende för politiker. Pålsson antyder att det är en orsak till att tidigare grundlagstanke om maktdelning därför uteblev och att grundlagen i jämförelse med andra länder är naivt formulerad.

  2. Införandet av partistöd som skedde 1970 har radikalt minskat partiernas behov av medlemmar. Partiernas medlemsantal har också stadigt minskat från 1,5 miljoner medlemmar år 1979 till 243 000 år 2020. (Befolkningen har under samma tid ökat med nästan 2 miljoner invånare!)

  3. Med finansieringen säkrad så minskar också behovet av kompetenta företrädare till riksdagen. Partierna köper idag sin kompetens i form av anställda tjänstemän. Dessa är av naturen lojala till sin arbetsgivare och inte till folklig opinion.

  4. Sverige saknar helt regler för hur och vad partistödet får användas till och det finns inte heller några krav på redovisning.

  5. Även bidrag från företag och organisationer är oreglerat.

  6. Antalet tjänstemän har ökat kraftigt och dessa anonyma tjänstemän spelar en större roll i utformningen av lagförslag.

  7. Möjligheten för en enskild ledamot att sätta sig in i och granska förslag från regeringen är mycket begränsade, särskilt när tjänstemännen inte stöttar.

  8. I många andra länder så får varje enskild ledamot fritt fördela en summa till att anställa en egen sekreterare eller tjänsteman men i Sverige går pengarna direkt till partiorganisationen.

Det är även partiledaren som personligen utser alla tunga uppdrag, exempelvis gruppledare, ordförande i utskott och politiska talespersoner. Alla vet att lydnad belönas och ifrågasättande bestraffas, således skapas en kultur av total lydnad.

Ovanstående är anledningen till att formuleringen i vår grundlag – ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket och riksdagen är folkets främsta företrädare” – enligt författaren stämmer mycket dåligt överens med verkligheten

Kritik och instämmanden

Få riksdagsledamöter har valt att bemöta den kritik som Pålsson lyfter fram i boken. Ett undantag är Mats Johansson, tidigare riksdagsledamot för Moderaterna 2006–2010 och 2010–2014, som i Neo

(kan förtydligas med ”tidningen Neo”) 2014 tillbakavisar många av författarens påståenden med att hon är oförstående för hur politik fungerar.

Ett antal politiska företrädare har också uttryckt stöd för att Pålssons påståenden är korrekta.

Finn Bengtsson från Moderaterna och Carl Schlyter från Miljöpartiet, båda riksdagsledamöter, ger i SvD 2016 sitt stöd till Birgitta Olsson från Liberalerna i hennes kritik av L:s partiledning. Alla ger uttryck för en liknande kultur av hur toppstyrning är mycket utbrett.

Även den östgötska riksdagsledamoten Annika Lillemets från Miljöpartiet vittnar om en omfattande toppstyrning i Sveriges Riksdag. Hon använder också termen knapptryckare.

Svt 2016, Lillemets (MP) vill inte vara en knapptryckare

Inte ens Fredrik Reinfeldt själv tillbakavisar Pålssons påstående utan nöjer sig med att försvara sin hårda ledarstil som Pålsson kritiserat i boken med att han måste försvara ingångna kompromisser, vilket bör ses som ett indirekt erkännande. Inte ens det famösa citatet nedan tillbakavisas av Reinfeldt.

”Vad tror ni att ni är? Ett remissorgan? Som får tycka vad ni vill? Ni är här för att genomföra regeringens politik och inget annat” – Fredrik Reinfeldt till moderata riksdagsgruppen i möte om FRA-lagen. Sid 27 Knapptryckarkompaniet.

Författaren får också visst medhåll även i studien ”Interndemokrati i Nya Moderaterna” från Lunds universitet 2016 där sju moderata riksdagsledamöter som framfört kritik offentligt avhandlas. Den offentliga kritiken fick långtgående konsekvenser för alla utom två av politikerna.

Det påpekas att de två som klarat sig bäst undkom svårare repressalier eftersom de inte kritiserat partiledningen utan endast den förda politiken.

 

Användning av ordet ”knapptryckare” i media

Ordet används sedan 2011 allt oftare i riksmedia av politiker, ledarskribenter och debattörer.

Det är tydligt att begreppet blev etablerat efter Anne-Marie Pålssons kommentar till SvD 2009.

”Partigrupperna har förvandlats till transportkompanier och ledamöterna till lydiga knapptryckare”

Efter artikeln i SvD 2009 och framförallt efter hennes boksläpp används ordet i med samma betydelse som Per Gahrton/Anne-Marie ger uttryck för, i inte mindre än 17st politiska texter i Dagens Nyheter, bland annat av Per Gahrton själv. Bland annat i detta hyllningstal till den före detta partiledaren för Folkpartiet, Bertil Ohlin.

”Visserligen togs partiledarskapet 1978 över av den mer socialliberale Ola Ullsten, vars korta statsministerperiod jag understödde som lojal knapptryckare 1978–79”

Ett annat exempel är Olle Wästberg, också han tidigare riksdagsledamot och ordförande för den statliga Demokratiutredningen. Olle ger i mångt och mycket Anne-Marie Pålsson rätt i att riksdagsledamöter ser sig som knapptryckare.

Även i övrig riksmedia förekommer ordet ganska frekvent från 2011 och framåt.

Ovan nämnda Annika Lillemets berättar som bekant att hon inte vill förvandlas till en lydig riksdagsledamot, som bara trycker på den röstningsknapp som rekommenderats av partiledningen.

Bakgrunden till uttalandet är att fyra stycken riksdagsledamöter tycker att deras partiledning gått för långt i kompromissen med Socialdemokraterna och kört över sin egen riksdagsgrupp på ett väldigt likartat sätt som beskrivs i Pålssons bok.

I sin ledare ”Riksdagen behöver färre knapptryckare”, från 2021, undrar Susanna Silversköld:

”Varför ska svenskarna välja ut och försörja 349 riksdagsledamöter, om deras roll enbart är att vara lojala knapptryckare utan eget mandat och omdöme?”

Tio år efter att ”Knapptryckarkompaniet” släppts är tonen i ledaren att det är en vedertagen uppfattning att rikspolitiken fungerar som Pålsson beskriver – alltså att enskilda ledamöter är maktlösa knapptryckare.

Silversköld radar också upp nyare exempel på enskilda ledamöter som hamnat i onåd efter att de brutit med partiledningens linje, denna gång Helena Lindahl från Centerpartiet och Amineh Kakabaveh från Vänsterpartiet

Historien slutar även denna gång med att partiledningen vinner och Silversköld påpekar att hela poängen med 349 riksdagsledamöter faller om alla ledamöter ändå bara är knapptryckare.

 

Är lydiga knapptryckare ett unikt svenskt fenomen?

Om man ska tro Anne-Marie Pålsson så sticker Sverige ut rejält i ett internationellt perspektiv på en rad områden. Avvikelserna ger, menar författaren, en unik kombination av ett extremt starkt parlament med svag horisontell maktdelning samt extremt svaga parlamentariker i förhållande till sina partiledare.

I en jämförelse med 30 OECD-länder är Sverige det enda land som saknar samtliga av fem listade maktdelningsinstrument:

  1. Avsaknad av tvåkammarsystem från 1971 (man hade i Sverige två kammare mellan 1866 och 1971)

  2. Avsaknad av författningsdomstol

  3. Total avsaknad av Presidentstyre (Författaren nämner tre olika nivåer, Sverige saknar samtliga)

  4. Avsaknad av majoritetsval

  5. Avsaknad av regler för tvingande folkomröstning på nationell nivå

Vidare hänvisar författaren till en rapport av IDEA, International Institute for Democracy and Electoral Assistance som mäter 27 olika dimensioner av öppenhet hos de politiska partierna och deras ekonomi. 23 av dessa 27 frågor har karaktären av ja/nej. Som mest kan ett land få 23 poäng, Sverige hamnar sista av alla jämförda länder med 2 poäng, USA hamnar i topp med 19 poäng.

Hur ser det ut i praktiken?

Anne-Marie Pålsson tar upp en mängd exempel på hur svag parlamentarikernas ställning är och lyfter i flera fall upp USA som den andra extremen där maktdelningen är som störst.

Ett talande exempel som bara delvis behandlas i boken är den begränsade möjligheten att ens hamna på valbar plats i Sverige. Även de mest högprofilerade kandidaterna kan när och hur som helst bli strukna från sitt partis riksdagslista och därmed helt sakna möjlighet att bli invalda till riksdagen, såvida de inte startar ett nytt parti.

Jämför det med USA där de centrala partiorganisationerna förvisso också sitter på mycket inflytande och framförallt mycket större valkassor gentemot en enskild kongressledamot. Den amerikanska ledamoten kan dock aldrig bli struken från listan på samma vis, utan påtryckningsmedlen från partiorganisationen sträcker sig till att stödja en motkandidat nästkommande val.

Detta kan vara nog så svårt men den enskilde politikern blir ofta belönad av de lokala väljarna för att ha stått upp mot partietablissemanget. Att som amerikansk kongressledamot kampanja vartannat år för samma väljare i ett bestämt distrikt där man själv bor är något annat än vad vi har i Sverige, där kännedomen om vem som sitter i riksdagen – bortsett från partiledarna och ett fåtal övriga – är starkt begränsad.

En ledamot som går emot partilinjen och väljer att inte stödja ett förslag som går emot medborgarnas uppfattning i dennes valkrets kommer sannolikt inte att bli bestraffad av de väljare som valt honom eller henne – snarare tvärtom

Talman, Gruppledare och Inpiskare

Utsätts då inte parlamentariker i andra länder för någon partipiska? Svaret är att detta givetvis förekommer.

I många länder däribland USA har man en ”Whip” som står väldigt högt i rang, under gruppledarna och talmannen men över alla övriga ledamöter.

Piskans uppgift är att säkra disciplinen vid omröstningar och utsätta ledamöter som avser avvika för påtryckningar.

Exempel på hur påtryckningar kan se ut skildras väldigt väl i den kända dramaserien House of Cards från 2013.

Övriga Källor

Svd 2016, Får oväntat stöd: ”Stor fara – klimat som i sovjetdiktaturer”

Svt 2016, Lillemets (MP) vill inte vara en knapptryckare

Svd 2011, Reinfeldt försvarar tuff ledarstil

DN Debatt 2019, Per Gahrton (MP): ”Jag saknar Bertil Ohlins vänsterliberalism”

DN Debatt 2021, ”Okända och orepresentativa kandidater hot mot demokratin”

Svd 2021, Riksdagen behöver färre knapptryckare