Forskarens etiska ansvar och kunskap om regler och reglemente bör utgöra grunden för all forskning med ansvaret att arrangera och övervaka att forskningen är av god kvalitet och moraliskt acceptabelt genomförd.

Underlag till texten nedan är hämtad från svenska Vetenskapsrådet. [1]

Den statliga utredningen om forskningsetik från 1999 påpekade att forskningsetisk reflektion bör vara en naturlig del av forskningens vardag (SOU 1999:4).

Varje forskare måste ha en förståelse för de etiska dimensionerna som möter ens forskning (”Ethics education in science”, ALLEA). Forskaren har dessutom en yrkesetik att ta hänsyn till.

Tre betydelser av yrkesetik

1) Forskningen som verksamhet har både outtalade och uttalade normer som talar om vad god vetenskap är (att göra ett gott arbete). Så sägs t.ex. i Helsingforsdeklarationen (en medicinskt inriktad kod) [2]  att forskning på människor skall vara i överensstämmelse med god vetenskaplig praxis och att forskaren skall vara insatt i den vetenskapliga litteraturen. Vad gäller vetenskaplig forskning i allmänhet har några ofta nämnda grundbultar i forskarens etik, oavsett ämnesområde, kommit till uttryck i Robert Mertons s.k. CUDOS-normer (1942) som bl.a. talar om universalism, oegennytta och organiserad skepticism som utmärkande drag för god forskning.

2) Forskare har, liksom alla andra yrkeskategorier, att följa nationella och lokala regler, anvisningar och normer för uppträdandet på arbetsplatsen, vad gäller t.ex. diskriminering och mobbning och ifråga möjligheten att ta emot gåvor från patienter eller industri (att uppträda korrekt mot kollegor och allmänhet).

3) Skilda forskarkategorier sin egen professionella yrkesetiska kodex som tar upp olika aspekter av forskarrollen och forskningsaktiviteten.

Ofta använda centrala begrepp för yrkesutövningen är att tjäna mänskligheten och att ha respekt för mänskligt liv.

Forskningsetiken som reaktion mot missförhållanden

Forskningsetiken har en historik tillbaka antiken 500 f. kr och uppmärksammades i modern tid som en reaktion mot rapporter om farlig forskning med människor. På senare tid har alltmer uppmärksamhet kommit att riktas mot oredlighet i forskning, dvs. att fabricera, förfalska och plagiera vetenskapliga data och resultat.

Forskningsetiska utredningen definierade oredlighet som att en forskare:

”avsiktligt och på ett vilseledande sätt gör avsteg från de vetenskapliga kraven eller medvetet bryter mot allmänt accepterade normer”.

Forskaren bör alltid tänka på att följa vad som kan kallas god forsknings- och dokumentationssed.

Upprop och kodexar

Inom forskningsetiken har det även blivit vanligt att forskarna själva genom upprop och riktlinjer söker övertyga varandra om att ta ställning för och emot skilda forskningsfält och -metoder. Att ansluta sig till en sådan etisk kodex är naturligtvis helt frivilligt och de har ingen bindande verkan. En sammanställning av sådana skilda upprop och kodexar finner du här. En del forskare menar att man rent allmänt bör applicera en försiktighetsprincip på sådan forskning [3][4]:

”raises threats of harm to the environment or human health … even if some cause and effect relationships are not fully established scientifically”[3]

En global forskaretik

En trend är försök att skapa en global etik för forskningen. Det har skapats organ så som Global Forum on Bioethics in Research och Intergovernmental Bioethics Committee.

Många upprop är universella till sin natur. T.ex. InterAction Council med ”A Universal Declaration of Human Responsibilities” och International Bioethics Committee (IBC) med en ”Universal declaration on the human genome and human rights” har sökt nå samma breda uppslutning som tidigare FN-dokument erhållit. UNESCO har genom IBC tagit fram en ”Universal Declaration on Bioethics and Human Rights”.

Referens
1) Forskarens etik, Vetenskapsrådet Uppdaterad 2013-10-23
2) Helsingforsdeklarationen pdf, översatt av Tore Nilstun och publicerad i svenska Läkartidningen nr 11, 2002
3) Wingspread Statement on the Precautionary Principle, January 26, 1998
4) ”The precautionary principle and responsible risk management” (2007). Rekommendation 1787, Europarådet