Antihumanism

Antihumanism (eller anti-humanism) har sin bakgrund i ideologisk, politisk, filosofisk föreställning med rötter i Louis Pierre Althusser, Husserl, Heidegger, marxistisk filosofi, ateistisk existentialism och står i kritiskt förhållande till den traditionella humanismen med dess förhållande till moral, värderingar och mänskliga rättigheter.

Antihumanismens grundidé

”Bortsett från att det är nödvändigt för människor att engagera sig i produktiva relationer med andra människor och med sin omgivning för att producera sina existensmedel, finns det inget [specifikt] mänskligt vare sig i natur eller väsen.”

Detta är kärnan i Althussers ”anti-humanistiska” position. Stanford encyclopedia of philosophy

Antihumanismens uttryck

Antihumanismens föreningar
Nyateister
Pseudoskepticism
Pseudiker

Louis Pierre Althusser (Foto) skrev
Från Kapitalet till Marx’ filosofi

Antihumanismens historik

Under 1900-talet växte en ny materialistisk och rationell rörelse fram med starka rötter inom marxism och socialism. Den marxistiske filosofen Louis Pierre Althusser föredrog begreppet ”antihumanism” om denna speciella idéströmning, eftersom han inte kunde se att marxismen var förenlig med humanismens ideal. Han presenterar och förklarar antihumanism i ett verk om Marx, där han tar avstånd från begrepp som ”mänskligt värde”, vilket han tillskriver en borgerlig tankevärld.

Parallellt med den politiskt/ideologiska avståndstagande till humanism växte också ett vetenskapligt avståndstagande fram i en filosofisk naturalism grundad i naturvetenskapens positivistiska förhållningssätt. Innebörden är att: Alla observationer kan och bör förklaras med naturliga orsaker, de förklaringar som inte kan föras dit är abstraktioner som bör betraktas som förvillelser. Samhället bör koncentrera sig på att rationellt och metodiskt rensa ut religionen och eftersträva att skapa det högsta goda för flertalet, utilitarism.

Slutsatserna om det högsta goda och den högsta nyttan kritiserades av G.E. Moore (moralfilosof) som det naturalistiska misstaget (1903, Principia Ethica). Det moraliska dilemmat förklaras i att det som är av godo för den ena behöver inte vara det för en annan.

Centralt i antihumanism är uppfattningen att begreppen ”den mänskliga naturen” bör avvisas. Andlighet och människans existentiella frågor kring meningsfullhet och Gud är enbart metafysiska och därmed också irrelevanta för förståelse av såväl forskningens uppgift som kapitalets makt i den politiska ekonomin. Mänskliga rättigheter anses vara en abstraktion med motsatt verkan för människan i samhället.

Humanismen under upplysningstiden

Den livssyn som präglade renässansens och upplysningens författare under 1700-talet brukar betecknas humanism. Den återuppstod redan i Italien på 1400-talet, som en pånyttfödelse av antikens ideal.

Kyrkans ställning försvagades, konstnärer och intellektuella drev fram en större tankefrihet än tidigare. Upplysningstänkande var starkast inom borgarståndet som vid den här tiden var missnöjda med den begränsade politiska makten. Författare som Cervantes (Don Quijote, två delar: 1606 och 1615), Jonathan Swift (Gullivers resor, 1726) och Voltaire (Candide, 1759) kritiserade missförhållanden i samhället. Vanliga måltavlor var kyrkan, adeln och kungamakten. Detta utmynnade så småningom i den franska revolutionen 1789, då också ståndssamhället och kungamakten i Frankrike avskaffades. Swift som var irländare skrev också pamfletten Ett anspråkslöst förslag (A modest proposal, 1729). Redan här ser vi den ideologiska bakgrunden till IRA och irländarnas kamp under 1900-talet mot den brittiska adelns herravälde över Irland.

Renässanshumanisterna var inga ateister. De var religiösa men ville minska kyrkans makt vilket utgör bakgrunden till sekulär humanism.

Kommande århundradena blev humanism en hörnsten i upplysningen. Från tron på en universell moralisk kärna följer att alla människor är i sig fria och lika. För liberala humanister som Kant innebar den universella lagen en frigörelse från varje form av tyranni.

Men de som stärktes av detta var främst medelklassen, borgarna de som ägde företag och fabriker. Kapitalets makt. Fortfarande led stora grupper i samhället av orättvisor. Humanismen tycktes trots den politiska frigörelsen inte råda bot mot detta.

Den antihumanistiska kritiken mot humanismen

Det urskiljer sig under 1800 och 1900 talet två uppenbarligen motsatta ståndpunkter nämligen försvaret för den unika individen och dess frihet och den sociala gruppen med försvaret för kollektivet. Dessa motsättningar kommer att så småningom vävas samman i antihumanismen där marxismen och kommunismen förenas med extremliberalismen i ateismen och naturalismen.

Karl Marx (1818-1883) kritiserade politisk frigörelse som den uttrycktes i form av humanism och mänskliga rättigheter. Han såg istället dessa rättigheter som ett tecken på den avhumanisering den var tänkt att motverka. Kapitalismen tvingar människor att bete sig egoistiskt  och utsätter sig ständigt för konflikt. Mänskliga rättigheter blir då enligt Marx ett sätt att skydda kapitalismen och inte människorna. Sann frigörelse, hävdade han, kunde bara komma genom inrättandet av kommunismen, som avskaffar det privata ägandet av alla produktionsmedel. Marx ansåg de mänskliga rättigheterna som idealistiska och utopiska. Marx ansåg också att begreppet ”mänskligheten” är en overklig abstraktion. Även ”rättigheterna” är då abstrakta liksom den rättvisa och jämlikhet de avses skydda. I praktiken möjliggör de enligt Marx istället extrema ojämlikheter. Slutsatsen blir att han jämställer humanism med religion nästintill också som ett opium för folket. (Karl Marx, Kapitalet, 1867)

Friedrich Nietzsche (1844-1900) är en filosof, som betonade viljans betydelse. Han räknas ibland till den ateistiska existentialismen men skiljer sig från exempelvis Sartre genom synen på viljan. Satre betonade ansvaret och menade att människonaturen skulle vara vår essens och att denna essens också skapas av oss själva genom våra val.

Enligt Nietzsche är värdebegreppen endast fiktioner och saknar  objektiv grund. Människan anammar den moral som är gynnsam. Inställningen att värdena inte motsvaras av något faktiskt, objektivt, brukar kallas värdenihilism. I verket Bortom gott och ont (Jenseits von Gut und Böse, 1886) undersöker Nietzsche begreppen genom historien och urskiljer motsatta moraliska ståndpunkter:

Herremoralen, som menar att den gode är den ädle, framstående och högsinnade och den onde den som är föraktlig.

Slavmoralen, som värdesätter sympati, ödmjukhet och kärlek till nästan, medan styrka och självständighet ses som förkastliga egenskaper.

Genom kristendomen segrar slavmoralen, vilket leder till att flockmentaliteten gynnas och individen, den som vill vara herre över sitt eget liv, förkvävs.

För Friedrich Nietzsche var humanism inget annat än en sekulär version av theism. Han hävdar att de mänskliga rättigheterna är ett medel att försvaga och att begränsa den starka. De förnekar snarare än underlättar frigörelse.

Nietzsche ser viljan till makt som tillvarons drivkraft. Övermänniskan bejakar denna vilja genom att leva fullt och utan förbehåll och ängslan och utan att förlita sig på ett liv efter döden (postexistens).

Jagets illusion om kontrollen av intellektet. Språket blir ett filter genom vilket människan förstår världen och bruket av personliga pronomen första person singularis ”jag” ger individen den falska föreställningen om att kunna kontrollera sitt tänkandet. Detta är en falsk föreställning eftersom tänkandet och besluten till stor del är omedvetna (jmf Freud). Nietzsche ansåg också att människan i praktiken är ett djur, styrt av sina drifter och instinkter.

Nietzsches tankegångar kom att utnyttjas av totalitarismen främst fascismen i Italien och nazismen i Tyskland.

Martin Heidegger (1889-1976) betraktade humanismen som en metafysisk filosofi som tillskriver mänskligheten en universell essens och privilegier framför alla andra former av existenser. Han ansåg att humanismen blev ett paradigm för filosofin, som tog över medvetandet något som orsakade en oundviklig och destruktiv subjektivism och idealism. Heidegger avvisade Kants begrepp om autonomi och människans nödvändiga självständighet och hävdade istället att människor är beroende av kollektivet och den kultur de växer upp i som sociala varelser. Heidegger formulerade sitt avståndstagande från humanism i ”Brev om humanism” (1947).  Han ansåg att humanismen hör hemma i en modern subjektsfilosofisk tradition och är grundad i metafysiken inte i verkligheten.

Louis Pierre Althusser (1918-1990) skriver så här (Från Kapitalet till Marx’ filosofi):

”Jag skulle vilja hävda, att marxismen ur teoretisk synvinkel inte är mera historicism än den är en humanism (jfr För Marx, s.224 ff.); att humanism och historicism i många fall vilar på samma ideologiska problematik; och att marxismen, teoretiskt, på en och samma gång och i kraft av den vetenskapliga brytning som grundar den, är en antihumanism och en antihistoricism. Strängt taget borde jag säga a-humanism och a-historicism. Jag använder alltså medvetet denna dubbla negativa formulering (antihumanism, antihistoricism), för att ge full kraft till förklaringen om en öppen brytning, en brytning som inte alls är särskilt behändig utan tvärtom ganska sträv att svälja. Jag använder alltså denna dubbla negativa formulering istället för en enkel privativ form. Ty den senare formen är inte tillräcklig för att tillbakavisa det humanistiska och historicistiska angrepp, som ständigt hotar marxismen sedan fyrtio år tillbaka i vissa kretsar.”

Antihumanismen tar över humanismen

Problemet med begreppet antihumanism var att det inte gick hem vare sig hos människor eller i politiken. Det blev nödvändigt att istället göra om humanismen med antihumanismens innehåll, syften och mål.

Den brittiska rasbiologen Julian Huxley (1887-1975) och marxisten Paul Kurtz (född 1925) professor i filosofi vid State University, USA försökte tidigt lägga beslag på det positivt laddade begreppet humanism. De förvandlade humanismen till en ateistisk naturalism. Julian Huxley såg en möjlighet i att utnyttja humaniströrelsen för sina idéer. Syftet med att kapa humaniströrelsen var att inrätta en världsregering:

”We look to the development of a system of world law and a world order based upon transnational federal government.”

Julian Huxley tog initiativ till ”The International Humanist and Ethical Union” IHEU bildat 1952 och genom att Huxley också hade bildat UNESCO redan 1945 och var dess generalsekreterare åren 1947-49, fick rörelsen direkt inflytande i FN. Man kan redan här se en agenda som skulle komma att mynna ut i dagens ateistiska naturalister under den felaktiga beteckningen humanister.

Vid denna tid fanns inte ateism inskriven i rörelsens program. Julian Huxleys teser kom dock att handla om att undanröja religion, andetro och Gudstro, hinder som ansågs vara i vägen för ”sann vetenskap” och en ny världsordning. Här förklarades biologisk evolution och arvshygien avgörande för människans framtid.”… den faktiska elimineringen av de lägsta och mest degenererade typerna,”… ”De lägsta skikten reproducerar sig för fort därför … får de inte ha alltför enkel tillgång till understöd och sjukvård så att man inte förhindrar det naturliga urvalet som gör det lätt att avla barn eller få dem att överleva, lång arbetslöshet bör därför vara en grund för sterilisering.” (Julian Huxley, The uniqueness of Man, 1941)

Paul Kurtz blev ordförande i Humanistunionens styrelse och skulle bli Huxleys vapendragare i den slutliga omformningen mot en ren ateistisk agenda.

I och med Humanist Manifesto II, 1973 (författad av Kurtz) blev kampen för ateism och mot religion själva utgångspunkten för rörelsens verksamhet. I detta ingick att infiltrera strategiskt viktiga institutioner i samhället, liksom att annektera motståndarnas begrepp och slagord.
Här föddes skeptikerrörelsen som skolades att attackera andlighet och gudstroende. Kurtz blev också den som anstiftade kritiken mot och förföljelsen av det paranormala och han skrev A Skeptic’s Handbook of Parapsychology (1985).

Den engelska tidningen New Humanist (2011) har en rubrik på framsidan som säger: ”Du har rätt att bli trakasserad och vi har rätten att trakassera dig!”

Denna text sammanfattar antihumanismen huliganliknade aktioner och förföljande av människor med avvikande åsikter eller livsåskådningar.

Den oheliga alliansen

Liberalister och marxister förenas i en till synes ohelig ateistisk allians som kom att kallas nyateism. Det tidigare målet för antihumanismen som var kampen mot storkapitalet erbjuder nu istället bundsförvanter vilket blir tydligt i samverkan med läkemedels- och livsmedelsindustrierna. Det är  till en del en pragmatisk utveckling då flera forskare (lierade med antihumanistiska föreningar)  är beroende av finansiering som man får från storkapitalets håll. Ett resultat ser vi i hur de antihumanistiska föreningarna medverkade i och marknadsförde svininfluensakampanjen för att kunna sälja vaccin.