Begreppet utgörs av pseudo och skepticism.

Pseudo– pseudo- [ps 3 ´vdo] (av grek. pseud \ ´s ‘lögnaktig’, ‘falsk’), pseudo- , förstavelse som används för att beteckna något som falskt, oäkta eller skenbart.

Skeptisk: tvivlande,  misstrogen,  klentrogen,  kritisk,  misstänksam,  ifrågasättande.

Pseudoskepticism hänvisar till en filosofisk eller vetenskaplig inställning som verkar vara skeptisk eller vetenskapligt skeptisk, men som i själva verket misslyckas med att vara det. Begreppet kom att användas i vetenskapliga sammanhang av professor Marcello Truzzi som var med och startade Skeptics men fann att de aktiva drevs av fördomar och bias och han valde då att lämna organisationen och formulerade vad som står för en ”sann skeptiker”.

Historik

En tidig användning av ordet har spårats till den schweiziska filosofen Henri-Frédéric Amiel som i sin dagbok skrev:

”Min instinkt är i harmoni med pessimismen hos Buddha och Schopenhauer. Det är ett tvivel som aldrig lämnar mig, till och med i mina stunder av religiös glöd. Naturen är verkligen för mig en Maïa, och jag ser på henne, så att säga, som med ögonen på en artist. Min intelligens är fortfarande skeptisk. Men vad då, vad tror jag  på? Jag vet inte. Och vad är det jag hoppas på? Det är svårt att formulera. Dumhet! Jag tror på godhet, och jag hoppas att goda kommer att segra. Djupt inom denna ironiska och besvikna [jagtillvaro] finns ett barn gömt – en uppriktig, ledsen, enkel varelse, som tror på det ideala, i kärlek, i helighet, och i all himmelsk vidskepelse. Ett helt millennium av idylliska platser i mitt hjärta, jag är en pseudo-skeptiker, en pseudo-bespottaren.” [1]

Nyateismen och antihumanismen

Pseudoskepticismen utvecklades som ett organiserat beteende främst inom nyateistiska organisationer. [2]

1976 grundade professorerna Marcello Truzzi och Paul Kurtz skeptikerrörelsen CSICOP, Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal, (senare förkortat till CSI). [3]

CSI påstod sig vilja undersöka sanningen angående paranormala fenomen, men målet var att bekämpa dem som hade tro på det andliga och det övernaturliga. Inom några år tog Truzzi avstånd från organisationen. Han ansåg att den bestod av falska skeptiker som inte var intresserade av att undersöka sanningen utan drevs av fördomar och fanatism, i strid mot naturvetenskapliga ideal. Truzzi tog till vara på uttrycket ”pseudoskepticism” och ansåg att medlemmarna bestod av pseudoskeptiker. Denna nya rörelse betraktades som antihumanistisk. [4]

Truzzi tillskrev pseudoskeptiker följande egenskaper:

  • Förneka, när endast tvivel har etablerats
  • Dubbelmoral i tillämpningen av kritik
  • Tendensen att misskreditera snarare än att undersöka
  • Presenterar otillräckliga evidens eller bevis
  • Förutsätter att den egna kritiken inte kräver bevis
  • Gör ogrundade motkrav
  • Motkrav baserade på orimliga påståenden snarare än empiriska bevis
  • Antyder att föga övertygande bevis ger anledning till att helt avfärda ett påstående

”True” skepsis kännecknas enligt Truzzi av:

  • Accepterande av tvivel när varken påstående eller förnekande har fastställts
  • Ingen bevisbörda för att ta en agnostikers position
  • Överenskommelse att corpus [omfattande och strukturerad text] av etablerad kunskap måste bygga på vad som är bevisat, men innebär samtidigt att erkänna dess ofullständighet.
  • Även godtycklighet i kravet på bevis, oavsett dess implikation [dvs oavsett följdresonemang]
  • Acceptera att ett misslyckande av ett bevis i sig bevisar ingenting
  • Fortsatt granskning av resultaten av experiment, även när brister upptäcks

Susan Blackmore, som förlorade sin  tro på parapsykologi  blev 1991 CSICOP medlem, men fann där vad hon beskrev som ”värsta sortens pseudoskepticism”:

”Det finns några medlemmar i skeptikernas grupper som tydligt tror att de vet det enda rätta svaret innan utredningen gjorts. De verkar inte vara intresserad av att väga alternativ, undersöka  påståenden,  pröva psykiska erfarenheter eller förändra sig själva (Gud förbjude!), utan enbart ge stöd för sin egen speciella tro [uppfattning], struktur och sammanhang [världsbild].” [5]

I Sverige representeras (pseudo)skeptikerna av Vetenskap och Folkbildning och Humanisterna. De kallar sig humanister men är egentligen naturalistiska ateister med ursprung i antihumanism. Trots deras självhävdande vetenskapliga utgångspunkt saknar många av dem akademisk utbildning och relevant kompetens.

I modern tid har deras aktiviteter mer och mer inriktats på näthat, stalking och ryktesdestruering.

Organiserat motstånd mot pseudoskeptiker

Skeptikerskolan. Torbjörn Sassersson skapade den första svenska versionen av Skeptikerskolan 2007.

Orsaken till Skeptikerskolans uppkomst var observationen att skeptiska argumentationstekniker används på ett ohederligt sätt av skeptiker och lobbyister för att förkasta till exempel forskning och rön inom ämnesområden som kan uppfattas som politiskt inkorrekta, ifrågasätta etablerad vetenskap, konkurrera med skolmedicinen eller hota storindustrin. Argumentationsteknikerna i formen av ”pseudoskepsis” används i samhället för att påverka allmänhet, forskare, journalister, läkare, lärare, medier, politiker och press. Därför har ”pseudoskepsis” blivit ett problem som överskuggar god vetenskap, forskning och folkbildning. (Utsnitt Vetapedia Skeptikerskolan)

Skeptisk om Skeptiker

REFERENSER:

1) Charles Dudley Warner, Editor, Library Of The World’s Best Literature Ancient And Modern, Vol. II, 1896. Online at Project Gutenberg
2) Truzzi, Marcello (1987). ”On Pseudo-Skepticism”. Zetetic Scholar (12/13): 3–4. Retrieved 2008-10-10.
3) ”Marcello Truzzi: Helped form the Committee for the Scientific Investigation of Claims of the Paranormal”, The San Diego Union Tribune, February 15, 2003
4) Leiter, L. David (2002). ”The Pathology of Organized Skepticism”. Journal of Scientific Exploration (Society for Scientific Exploration).
5) JE Kennedy, ”The Capricious, Actively Evasive, Unsustainable Nature of Psi: A Summary and Hypotheses”, The Journal of Parapsychology, Volume 67, pp. 53–74, 2003. See Note 1 page 64 quoting Blackmore, S. J. (1994). Women skeptics. In L. Coly & R. White (Eds.), Women and parapsychology (pp. 234–236). New York: Parapsychology Foundation.

LÄNK
Engelska Wikipedia