Alternativet till Wikipedia

Författare: Börje Peratt Sida 1 av 14

Politisk korrekthet (PK)

Politisk korrekthet är en ofta nedsättande beteckning på en inställning där man är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar.

PK-samhälle innebär en samhällsdebatt präglad av politisk korrekthet (PK).[1][2] Det är en beteckning på en anpassad kommunikation eller en hycklande dialog där PK domineras av extra lyhördhet för vad som anses vara korrekt inställning och där PK är överdrivet noggrann med att följa rådande politiska värderingar och att följa den dominerande trenden i samhällsdebatten.

Frågeställningar och påståenden om PK:

  • Med PK följer brist på källgranskning och kritik av uppenbara brister, istället är det förutfattade meningar och fördomar som tillåts dominera åsiktsbildning.
  • PK innebär ett instämmande i åsikterna hos det för tillfället ledande kulturskiktet i frågor som rör politik och samhälle. Konformism och försiktighet är viktigt.
  • PK skiljer sig åt i olika politiska sammanhang. PK inom högerkretsar är inte samma som PK inom vänsterkretsar.
  • PK kan vara bra, det kan skydda utsatta grupper och underlätta försök att förbättra situationen för dem. Fördomar och hätska uppfattningar kan motverkas.

Exempel på PK diskussion i Debattartikel AB 2016:

PK omhuldas. Under lång tid förnekades eller bagatelliserades problem med invandring. Ett problem är att länder där många flyktingar kommer ifrån präglas av antingen brutala diktaturer, religiös fundamentalism eller, vid demokrati-försök, totalt kaos. Detta färgar flyktingströmmar, där en uppsjö av problem nu blivit så tydliga att de passerat flertalets PK-filter: från trakasserier av kvinnor till hedersmord, gängbildningar, förorter som präglas av kriminalitet och utanförskap, utryckningsfordon som slås sönder, låg sysselsättning och högt bidragsberoende, hård belastning på skola och socialvård och asylboenden där bråk och förtryck av minoriteter håller polisen sysselsatt. Förföljelser av judar och homosexuella är andra problem, liksom terroristhot och att Sverige är storleverantör per capita till IS.

Här tänker kanske läsaren att författaren är en högextremist med flyktingfientliga åsikter. Eller är ute i grumliga vatten. Eller är ett uttryck för strukturell rasism.

Dessa ryggmärgsframkallade uppfattningar har bidragit till att vidmakthålla en grad av problemförnekande som de flesta i dag torde se som otroligt naiv. Man har ”löst” problem genom enkla slogans som ”invandring gynnar Sverige” eller helt enkelt genom att hata Sverigedemokraterna och ta avstånd från allt och alla som kan förknippas med, eller uppfattas gynna, partiet. Strutspolitik, krampaktig godhet och främlingsfientlighet-fientlighet sammanfattar PK – och svenska värderingar. LÄNK AB

Av politisk korrekthet följer också dess motsats politisk inkorrekthet.
Under den amerikanska presidentvalskampanjen 2016 kritiserade den republikanske kandidaten Donald Trump begreppet PK vid flera tillfällen, till exempel för att ursäkta sina påståenden om att mexikaner skickade våldtäktsmän till USA.[3] Hans argument var att han inte hade tid att vara politiskt korrekt.

PK som slagträ

Att beskylla debattmotståndare för att vara PK har blivit ett omvänt sätt att använda begreppet. Då ställer man sig vid sidan om och utgår från att man själv är politisk inkorrekt och beskyller andra för att inte ha modet att tänka själva.

Forskning om PK

Det finns en oro för att PK-normer ska strypa samhällsdebatten. Men forskningen visar att det också kan vara tvärtom: både män och kvinnor kan bli mer kreativa om gruppen tillåts diskutera korrekta och inkorrekta beteenden. I ett experiment på ett amerikanskt universitet fick studentgrupper i uppdrag att komma på affärsidéer för en ny verksamhet.

Deltagarna i dessa grupper uppgav i efterhand att de varit mer uppmärksamma på respektfullt beteende i sina diskussioner av affärsidéerna.

En jämförelse av antalet affärsidéer visade att grupperna som påmints om PK-normen kom på nästan dubbelt så många idéer som de andra grupperna. Fler vågade uttrycka sina tankar när de förväntade sig att diskussionen skulle vara respektfull. Snarare än att förtrycka åsikter ledde alltså PK till en större kreativitet och att fler åsikter kom till tals. Både kvinnor och män uttryckte fler idéer. [4]

Kritik mot studien: att kalla normalt hyfs och social kompetens för PK minskar trovärdigheten för studiens hypotes, upplägg och slutsats. Man har helt enkelt inte forskat i PK utan i socialt uppförande.

Referenser
1) ”Politiskt korrekt”. Nationalencyklopedin.
2) ”Politisk korrekt”. Svenska Akademiens Ordlista.
3) Political correctness: how the right invented a phantom enemy” (på en-GB). The Guardian. 30 november 2016.

4) Creativity from Constraint? How the Political Correctness Norm Influences Creativity in Mixed-sex Work Groups, SAGE Journals LÄNK

Neofascism – Nyfascism

Neofascism, fascistinspirerad politisk rörelse som uppstod i Europa decennierna efter fascismens nederlag under andra världskriget.

Liksom tidigare fascistiska rörelser innebär neofascism extrem nationalism, motståndare till liberal individualism, attack mot marxistiska och andra vänsterideologier, hyllar rasism och främlingsfientliga övergrepp och främjar populistiska högerextrema ideologiska och politiska inriktningar.

I motsats till ursprungsfascisterna har emellertid neofascister flyttat rasistproblematiken från vänster och judar till icke-europeiska invandrare och särskilt muslimer. Man framhärdar inte militär erövring av andra stater utan gör stora ansträngningar för att framstå som demokratiska och ”mainstream”.

Fastän fascismen i stor utsträckning diskrediterades i Europa i slutet av andra världskriget grundades fascistinspirerade rörelser i flera europeiska länder i slutet av 1940-talet. Liknande grupper skapades också utanför Europa, främst i Latinamerika, Mellanöstern och Sydafrika.

I likhet med sina fascistiska föregångare föreslog de tidiga ”neofascisterna” militant nationalism och auktoritära värderingar och porträtterade sig som beskyddare av traditionell nationell kultur och religion och förhärligade våld och militärt hjältemod.

Neofascistiska partier skiljer sig dock från tidigare fascistiska rörelser i flera viktiga avseenden, många av dem har att göra med de djupa politiska, ekonomiska och sociala förändringarna som ägde rum i Europa under de första decennierna efter krigets slut.

Emedan fascisterna anklagade bolsjevikernas, liberalerna och judarna för landets problem kom neofascisters att fokusera på folk från Mellanöstern och icke-europeiska invandrare från Asien och Afrika.

Istället för ”lebensraum” kämpade de för ”stadsutrymme”, som i Tyskland innebar konflikter över statligt subventionerade bostäder tillägnade invandrare. Med ökande urbanisering kom också ett skifte i valbaserna för fascistorienterade rörelser och betydelsen av lantlig romantik (”blod och jord”) försvann ur neofascistisk politisk retorik.

Slutligen minskade den gradvisa acceptansen bland västeuropeiska myndigheter och man krävde att neofascistpartier skulle göra en insats för att visa sig som demokratisk och ”mainstream”. Några neofascister inkluderade även ord som ”demokratiska” och ”Liberal” i namngivningen av deras rörelser.

De flesta neofascister övergav de tidigare fascistiska partiernas yttre tecken, såsom paramilitära uniformer och romerska saluter, och många uttryckte sig fördömande av fascistisk politik eller förnekade att deras partier var fascistiska.

Notera denna omvandling, 1996 varnade Roger Eatwell:

”Akta dig för män och kvinnor som bär smarta italienska kostymer: färgen är nu grå, materialet är skuren för att passa tiden, men målet är fortfarande makt. … Fascism är på rörelse igen, även om dess mest sofistikerade former har lärt sig att klä sig för att passa tiden.

På liknande sätt beskrev historikern Richard Wolin dessa rörelser som ”design-fascism ”. [1]

Utveckling efter år 2000

Under 2000-talet har höger och neofascistiska rörelser i Västeuropa ökat i popularitet delvis på grund av en stor tillströmning av muslimska invandrare och genom fortsatt ilska mot Europeiska unionen (EU) i Storbritannien.

I Tyskland vann 2017 det högerextrema partiet ”Alternativ för Tyskland” (Alternativ für Deutschland; AfD), som hade antagit en öppen anti-islamisk plattform, nästan 13 procent i riksdagsvalet och det följande året blev man det näst mest populära politiska partiet i Tyskland, efter kristdemokraterna.

Efter slutet av andra världskriget hade fascismens ledare antagit olika termer för att beskriva sig som ”inte alls fascistiska eller neofascistiska,” men som visade egenskaper från historiska fascistiska rörelser och regimer. Bland de etiketter som tillämpades om dem blev ”kvasi-fascistiska”, ”proto-fascistiska”, ”semi-fascistiska” och ”gräns-fascistiska”.

Dessa likheter innefattade förakt för demokratiska värderingar och rättsstatsprincipen, demagogi, appellerande till rasism, kvinnoförakt, incitament till mobbing och våld, attacker på pressens legitimitet och etablerade institutioner och exploatering av offer för syndabockretorik. Länk

Sverige

Nordiska Motståndsrörelsen (NMR), förbjuden i Finland, är en uttalad nazistisk rörelse med också neofascistisk profil. [3]

Sverigedemokraterna har kritiserats för en fascistisk bakgrund. Forskning och Framsteg har intervjuat forskare inom ämnen som statsvetenskap, sociologi och historia och ställt följande fråga: I debatten kallas ibland Sverigedemokraterna för fascister/nyfascister. Är det en rimlig benämning – eller finns det bättre? Den sammanvävda slutsatsen menar att SD inte är fascistiskt även om de i vissa sammanhang anses befinna sig i gränslandet. Ett utsnitt av dessa intervjuer nedan: [3]

SD är i mina ögon ett nationalistiskt, främlingsfientligt och rasistiskt parti, men till skillnad från fascistpartier har partiet inte antytt annat än att de vill verka inom demokratins ram, med demokratiska metoder (Klas-Göran Karlsson, professor i historia vid Lunds universitet)

”Enligt min uppfattning finns det inte fog för att kalla SD något som innefattar fascism. Partiets program har inte ett innehåll som är förenligt med något så när stringenta definitioner av fascism.”

(Anders Widfeldt, som är statsvetare vid University of Aberdeen och forskar om högerextrema rörelser i Europa)

Heléne Lööw, docent i historia vid Uppsala universitet, är expert på högerextremism. Hon har bland annat skrivit böckerna Hakkorset och Wasakärven, Nazismen i Sverige och Med sökarljuset på vitmaktrörelsen.

”SD är enligt min uppfattning en ideologisk blandform av en rad olika strömningar som tillsammans skapade SD. En del är fascister, via Nysvenska rörelsen, en del är högerradikala via Sveriges Nationella Förbund. Så vi har en ärkereaktionär strömning, samt populister i form av alla de lokala och regionala populistpartier som de åt upp under 1990-talet.

Dessutom finns en ursprunglig gren som kom från besvikna avhoppare från S och C och slutligen senare avhoppade från KD och M. Dessa skapade något vi egentligen inte har en bra term för ännu”, menar Heléne Lööw.

Dick Harrison, professor i historia vid Lunds universitet, är kritisk till fascismetiketten:

”Nej, fascister är inte en rimlig benämning. Det är bättre att beskriva partiet som främlingsfientligt, nationalistiskt, konservativt och populistiskt.”

Andreas Johansson Heinö, statsvetare vid Göteborgs universitet, författare till boken Gillar vi olika? och expert på högerextrema partier:

”Sverigedemokraterna är ett nationalistiskt parti, inte ett fascistiskt. Det är oseriöst att låtsas som om nationalism och fascism är synonymer. Det är olyckligt om betydelsen av begrepp som fascism och rasism devalveras. Menar man allvar med att Sverigedemokraterna är ett nyfascistiskt parti – och därmed per definition ett hot mot demokratin i Sverige – borde den logiska följden vara att det blir Säpos, inte de övriga partiernas, uppdrag att bekämpa dem.” [3]

Källor och referenser

1) Neofascism-The postwar period to the end of the 20th century Länk
2) Finland förbjuder Nordiska Motståndsrörelsen! Humanism & Kunskap Länk
3) Fascister eller inte – vad anser forskarna?. Forskning & Framsteg Länk

Project Alpha

James S. McDonnell, styrelseordförande i McDonnellDouglas och intresserad av extrasensorisk perception, tilldelade 1979 en donation500.000 dollar till Washington University i St. Louis, Missouri , för inrättandet av McDonnell  Laboratoriet för psykisk forskning.

Av 200 sökande valdes två personer som visade sig vara infiltratörer i akt och mening att sabotera forskningen.

Projekt Alpha var en utstuderad bluff som inleddes parallellt med introduktionen av ovan nämnda ”Laboratoriet för psykisk forskning” 1979. Det avslutades med att sabotaget offentliggjordes 1981. Det var iscensatt av trollkarl och debunker James Randi. Det gällde att plantera två falska synska, Steve Shaw (nu mer känd som Banachek) och Michael Edwards, i  forskningsprojektet. Under den inledande forskningsfasen övertygade bedragarna om att ha psykiska krafter, men fler formella experiment, samt kritik från både parapsykologi samhället sänkte förtroendet. När bluffen  avslöjades offentligt fick bedragarna utstå kritik för att ha infiltrerat och saboterat en studie som finansierats med över 5 miljoner kronor.

The Project Alpha Papers är en utredning  av Australian Institute of Parapsychological Research Inc. Abstract Länk

Sida 1 av 14

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén