Suveränitet är en term inom statsrätt och internationell rätt som handlar om självständighet (autonomi) från yttre kontroll och den högsta politiska makten i samhället.
Suveränitet skiljer från lydstater (vasallstater) och provinser (delstater). Statens rätt till suveränitet är en allmän rättsprincip och innebär att den enda som kan stifta lagar och döma efter dessa lagar är den suveräna staten.
Begreppets historik
William Blackstone hävdade i Commentaries on the Laws of England (1765–1770) att det i alla stater måste finnas en högsta, obetvinglig, absolut och okontrollerad auktoritet, vilket är vad som berättigar suveränen. Konsekvenserna för en demokrati är att vare sig kung eller president står över denna lag utan måste underordna sig folkets vilja genom de folkvalda.
Suveräniteten berör också en annan rättsprincip, den om nationellt självbestämmande, det vill säga den kollektiva rätten för folk att bestämma över sitt eget öde. Den enskilda individen suveräniteten tar stöd i de mänskliga rättigheterna, det vill säga individens rätt gentemot staten.
Roger Scruton skiljer suveränitet i två delar:
Extern suveränitet: det internationella erkännandet att staten ifråga har jurisdiktion över ett visst folk och över ett visst territorium. Det ses också som förverkligandet av den sociala och politiska ordningen.[Rosseau]
Intern suveränitet: Politisk makt över befolkningen. Carl Schmitt ansåg att sådan suveränitet har den som tar kontrollen under kris, och att när så sker är det per definition legalt. Detta kallas också koersiv inre suveränitet, det vill säga att de facto (i praktiken) men inte de jure (juridiskt) inneha den politiska kontrollen.
Folksuveränitetsprincipen, fr. franskans Souveraineté Populaire, principen att all offentlig makt skall utgå från en folkvald församling. Folksuveränitetsprincipen är ett fundament för demokratibegreppet.
Folkrättsligt handlar suveräniteten om staters relationer till varandra, och det innebär dels att andra stater erkänner en annan stats regering, dels territoriell suveränitet där andra staters gränser respekteras. FN kan bryta mot den externa och interna suveränitetsprincipen om FN:s säkerhetsråd anser att situationen i landet utgör ett allvarligt hot mot internationell fred och säkerhet och det begås allvarliga brott mot de mänskliga rättigheterna.
EU-lagar gäller framför svenska lagar
Sverige har genom två omröstningar i Riksdagen övergivit suveräniteten och i grundlagen gett EU makten över lagstiftning och överhöghet när det rör en rad frågor.
EUs Överstatligheten innebär att Sverige måste följa besluten även om Sverige röstat emot beslutet i ministerrådet.
Sveriges demokrati vilar således inte på svensk grundlag och har övergett sin självständighet. Det innebär en bräcklig grund för demokrati och valfrihet vilket har tydliggjorts vid flera tillfällen då Sverige beordrats uppdrag som rör exempelvis flyktingar.
